
Dagens ångestladdade attack efter gårdagens utgång ledde till funderingar kring hur ska jag lyckas. Var hittar man dem egentligen? De där som är värda att dejta? Alla vet ju att det är svårt att hitta “The one” på krogen. Vill man ha ett “onenighters” så är det betydligt lättare…Nästan simpelt, i alla fall om man följer tidningen Moore's bibel - Neil Strauss "The Game". Boken som går ut på att man i stora drag ska ignorera "måltavlan" och vid angrepp dissa, för att få hem priset. Sedan påstår folk, exempelvis min mor, att man hittar dem i snabbköpet. Men om man nu ser en snygging på Ica, hur beter man sig då då? “Men tjena, snygg banan, ska vi slå våra påsar ihop?” Så nu över till den slutgiltiga lösningen - dejting via nätet. Alla gör det och alla klandrar andra för att göra det, det är nästan något skamligt över att berätta för bekanta att man fann varandra via några mejl, så de flesta verkar snabbspola fram till när de träffades första gången "på riktigt". Fast vill man stå ut med mail som “du ska bli min flickvän” eller “hej, jag vill se dig gå upp 30 kg i vikt, jag lovar” vareviga dag så varför inte. Hur går man då tillväga, jag testade först gratis dating och efter lite småflörtande så tog jag beslutet att kan jag ändå brända en tusenlapp på krogen varje gång och kamma noll i 99% av fallen, så har jag nog råd att lägga någon hundring på en matchmakingsajt eller mötesplats med dejtingcoach som de vill profilera det som. Sedan gäller det att ha lite tålamod, den perfekta dyker inte upp på 10 sekunder, utan man får släppa svenskheten i sig och våga ta kontakt med andra, vad är egentligen det farligaste som kan hända? De flesta verkar dock vilja förena nytta med nöje och dejta någon på jobbet/skolan/träningen. Men hur utvecklande är det då? Sedan vet alla allt om förhållandet. Oftast innan man vet det själv. En djungel är det. Slumpen kommer alltid att spela än ett spratt och efter det så vet man bara och då spelar det ingen roll hur det uppstod.





